labellissima

Vaknade imorse med halsont igen, och ändå äter jag fort antibiotika.
Fy att tanden och dess "biverkningar" aldrig verkar vilja ge med sig.
Blir helt enkelt till att ringa tandläkaren igen.

I övrigt åkte jag in till staden vid ett tiden då min gosis skulle börja jobba.
Begav mig då till min m o m med lite wienerbröd för fika och mys.
Var lika trevligt som vanligt, svårt att tro att de är 86 år gamla nu.
love them (L)

Sedan for jag hem för att vara lite med mami och min sys, för att sedan på kvällen åka tillbaka till lägenheten.
Direkt var det dags att städa då jag lovat någon att dammsuga m.m innan han skulle komma hem.
Så nu är det så fint så med tända ljus och allt.

Men vet ni vad?
Vid 9-tiden ringer han och frågar vad jag gör och så.
Medan vi pratar knackar det lite försynt på altandörren, fryser till.
Frågar då min gosis om det är han som står utanför och slutat tidigare, men nej nej får jag till svar.
Snart bankar det bara hårdare och hårdare på altandörren och jag står helt still i köket, för vem kan det vara?
Då, efter att ha hört paniken stiga i min röst (eftersom det är mörkt ute och jag är själv), erkänner han att visst är det jag. Fy fan, snacka om att jag var orolig sedan följt av skit förbannad.

Men nu skall jag forts se på The Starter wife.
/xoxo