labellissima

Ciao:)
Sitter här och kollar ut över staden, så vacker himlen är efter ett regnoväder, då det precis börjar klarna upp igen.
VI, jag och min baby, sprang hem från vagnen förut. Regnet öste ned, nästan som om hela himlen var öppen.
Blöta som satan blev vi båda två och mitt humör sjönk kanske aningen ytterligare.


Varför är det så att när man är så lycklig att man nästan inte tror det är sant, så letar man efter fel?
Eller letar kanske inte är det rätta ordet, men man kan knappt tro att man verkligen kan ha det så här bra.
Är så lycklig nu att jag nästan blir rädd, rädd för att det inte kan vara så här bra.....
Har aldrig tidigare varit så här lycklig, så lång tid i sträck utan tårar och smärta.
Kanske är det därför som jag känt mig lite ledsen hela dagen idag, så som det hugger till i bröstet innan du blir ledsen.
Inte för att något varit fel egentlgen, bara en känsla som infann sig, vilken varit svår att skaka av.
Kanske för att du var så kort i telen hela dagen, eller lite sådär små "angry", jag vet inte.
Egentligen så är vårt förhållande helt perfekt, skulle inte kunna vara lyckligare.
Är antagligen bara alltför bekant med den andra känslan undet ett förhållande, känslan av smärta och ledsamhet.
Var så länge sedan ja var van vid att vara glad större delen av tiden tillsammans med den jag tycker om.
Visst, det låter aningen stört, men det är inte alltid så lätt när man är mitt inne i något att se att det faktiskt kanske inte är så bra för en.
Skall försöka skaka av mig känslan av att det inte kan vara så här bra och istället njuta av att jag har världens bästa och underbaraste pojkvän:) ....Och jag är så lycklig:D